Om att ta det sista steget

Åter i Oxelösund efter en skön vecka i Malmö. Mycket tråkigt har hänt i världen. Naturkatastrofer på många platser som berör en djupt. Många mäniskor har förlorat nära och kära likaså sina hem. När så många mäniskor dör blir det svårt att se individen om man inte har en relation med någon där det händer. Samtidigt som jag läser i tidningen om Chile, Haiti och Frankrikes katastrofer och tänker på mäniskorna där tittar jag på dödsannonserna. Jag upptäcker ett namn som jag känner igen.
Senare på dagen får jag det bekräftat att denna kvinna som var i 50 årsåldern var en f.d. arbetskamrat till mig. En person som alltid gav ett leende eller sa något uppmuntrande då jag mötte henne.
Jag känner att jag vill formulera tankar kring döden som vi har så svårt att greppa om. Ibland går det snabbt och andra gånger blir det en utdragen resa.
Det finns en läkare som heter Ulla Söderström som har skrivit mycket vackert om detta.
Denna ger tröst;
Jag står vid havet. Det ligger ett skepp vid kajen. Kaptenen låter morgonvinden gripa tag i seglen och skeppet ger sig ut på den blå oceanen.
Det är ett vackert fartyg som är byggt för långa färder. Jag står och ser på när det glider iväg som en liten prick på horisonten.

Just då hör jag någon vid min sida som säger: "Nu har hon lämnat oss". Lämnat oss för vad? Bara försvunnit ur synhåll för mig. Det är allt. Hon är lika vacker och välbyggd som när hon lämnade stranden. Detta att hon blivit allt mindre är ju bara som jag ser det. Just när rösten vid min sida säger att hon lämnat oss, finns det någon på en annan strand som ser henne dyka upp vid horisonten och en annan röst som ropar: "Här kommer hon!"