Själens andrum!

Vi har just förvällt svampen som vi plockade på vår fyra timmars skogsluff. Det är en underbar känsla att vandra i en skog och inte höra mer än vindens sus. Jag gillar färgerna som naturen har klätt sig i nu. De rostfärgade, olivgröna och orange bladen på växterna. Att kliva i den härligt mjuka mossan är en skön upplevelse och att få ta en paus sittande på en sten och dricka varm choklad med smörgås tillsammans med sin livskamrat är en “höjdare”.

Doften av nyplockad svamp är en luktsensation. Vi plockade trattkantareller, svart trumpetsvamp, gul kantarell och taggig röksvamp. Ivern och glädjen var stor hos oss båda då vi vandrade i skogen. Vi mötte två personer under vår vandring. Skönt att vara pensionär och vara ute och plocka svamp en måndag. De flesta gör det under helgen. Skogen var vår helt och hållet
Jag är uppväxt i en stad och mina föräldrar var aldrig ute i skogen och plockade bär och svamp. Det fanns ju Konsum! Det var genom min svärmor och min man som jag fick upp ögonen för moder jords läckerheter. Sedan har vi alltid tagit våra barn med oss på våra skogsutflykter. Det är inte alltid som de gillat det, men har man fyra barn som vi så fick de inte vara ensamma hemma förrän de var lite större.
Eftersom vi alltid har bott på landsbygden under barnens uppväxt har de lärt sig att älska livet ute i naturen. Det är först på ålderns höst som vår bekvämlighet styrt oss till en småstad. Tack och lov är det bara gångavstånd till skogen och havet. Det är ett andrum och en slags kontemplation att vandra i skogen.

September blåser med sakta sus tills fruktskörden är i hus.

Kärast är septembers guldglans,
morgnas dagg i spindelnät,
stilla dar av tankfullhet,
råkors rop, gulröda blad.
stubb med kärvars spridda rad-
med min höstsjäl sammangår,
bättre det än lössläppt vår.

Dikt av Alexander Smith.