Att gå i väggen och komma ut hel!

I går strålade solen från en klarblå himmel och jag gled iväg på min cykel genom Oxelösund på morgonen för att uträtta ett ärende. Det luktade nyklippt gräs och sommar. I en kuststad är blomningen lite fördröjd så just nu står Oxelösund i sin vackraste skrud. Inget skräp gick att skåda på marken denna morgon. Jag njöt då jag gled fram och kände fartvinden i ansiktet. Jag var tvungen att ropa, "o, vad livet är ljuvligt". Några ungdomar och en kvinna tittade hastigt på mig och log.
Denna miljö har jag förmånen att njuta av varje dag, Det är bara att gå ut och se allt det vackra.  Det har alltid varit så att individen får finna egna vägar till inre ro och frid likaså sortera vad man vill behålla och vad man vill sålla bort från sina tankar.
I början av 2000-talet erbjöds jag ett arbete som var intressant och givande. Jag tackade ja till erbjudandet. Två personer hade skött uppgiften tidigare, en gick i  pension och den andra avled. I min enfald trodde jag att arbetsgivaren skulle rekrytera en ersättare till och men så blev inte fallet förrän långt fram i tiden.
Vad hände, jo, en  morgon då jag steg upp kunde jag inte använda mina händer. De löd mig inte.
Jag tappade hårborsten, duschslangen och kunde inte knäppa knapparna i kläderna. Min man hjälpte mig så att jag kom iväg till jobbet.
Jag fick också fått ont i axlarna och handlederna. Värktabletter hjälpte inte. Jag sa inget på mitt jobb men det blev naturligtvis ohållbart i längden. Jag som alltid hade somnat som en klubbad oxe låg nu vaken halva natten och ojjade mig över smärtan som inte gick över.
Jag gick till företagshälsovården och läkaren skrev en remiss till en sjukgymnast. Han trodde att det var låsningar i ryggen. Det blev inte bättre och mer förtvivlad blev jag.
Vid ett samtal med läkaren skrev han en remiss till en beteendevetare. Det blev min räddning. Men det insåg jag inte med en gång.
Beteendevetaren  konstaterade ganska snart att det var stress och spänningstillstånd som orsakade värken i axlar och händer. Till en början var jag tveksam, men då jag efter ett par veckors lyssnande och utförande av ett kroppsligt och mentalt avslappningsprogram blev av med värken var jag såld.
Inga värktabletter hade hjälpt och kanske hade jag kunnat hamna i en karusell som många långtids-sjukskrivna; att pröva det ena läkemedlet efter det andra och bollas från den ena doktorn till den andra utan att de finner bot, m.a.o kronisk värk!
Vad hände då? Jo, jag träffade en klok beteendevetare som talade om att det onda satt i huvudet och inte i kroppen. D.v.s. smärtan i axlar och händer orsakades av mina tankar. Hon lärde mig avslappning, vilket var ett rent helvete den första veckan.Jag upptäckte att jag inte kunde slappna av och nå mina innersta tankar, jag hade inte tid!
Efter några veckor behärskade jag metoden, nu återstod att ändra mitt sätt att tänka. Jag insåg så småningom att tankens kraft är större än muskelkraften, jag började formulera en målbild för hur jag ville att mitt liv skulle vara både på arbetsplatsen och privat.
Jag hade gott stöd från min man och min yngste son under den tiden. Först trodde jag att det skulle kanske ta en månad så hade "duktiga jag" fixat det hela och var tillbaka på jobbet. Men ack, vad jag bedrog mig.
Det tog tre månader av promenader, friskvård, avslappning och mental träning för att komma tillbaka. Nu hade arbetsgivaren tillsatt en 1½ resurs på min tjänst vilket gladde mig. Det hade nu blivit sommar och semester så vi hjälptes åt med det mesta.
Jag upptäckte hur arbetskamraterna tittade på mig och sa att jag var så positiv och glad. Plötsligt en dag såg jag en annons på anslagstavlan. Patientnämnden i landstinget Sörmland sökte en ny medarbetare och jag tände direkt. Här skulle man bara företräda medborgarna. Jag hade tidigare arbetat utifrån socialtjänstlagen och de budgetdirektiv som var givna.  Det här var en chans som jag inte fick missa. Jag sökte tjänsten det år jag fyllde 58 år. Hör och häpna, det var 26 personer som hade ansökt och de valde denna "gamla kärring".
Varför, jo först och främst för att jag hade den erfarenhet och kunskap som de frågade efter och för att jag utstrålade självförtroende och tillit. Att få ett sådant omdöme kan få vem som helst att sväva.
Det bästa i mitt liv var att få sluta ett långt arbetsliv i en tuff verksamhet med glädje och positiva tankar och  att sedan få arbeta de sista 6 åren innan pension i ett arbete som bara gagnar den som jag alltid har haft i fokus nämligen den enskilde.
Varför måste jag då berätta allt detta. Jo därför att jag tror att det som hände mig har hänt och kommer att hända andra. Med tidigt insatta resurser och hjälp (rehabilitering) kan fler människor få möjlighet till ett bra liv. Men man måste alltid förvalta de kunskaper man får om sin kropp och själ. Har man en gång lärt sig att lyssna på signalerna glömmer man dem inte.
Jag hade tur som kom i tid och fick hjälp av en klok och kunnig person. Jag kände mig inte kränkt då hon talade om att problemet satt i huvudet. Om inte knoppen förstår säger kroppen ifrån.

Finn kraft att ändra det som går att ändra och ha mod att lämna det bakom dig som inte går att ändra. Skapa dig visheten att se skillnaden.