Hur gick det ?

Ja, nu har jag varit pensionär i två år. Jag vill sammanfatta dessa två år som något mycket positivt. Inte en dag har jag längtat tillbaka till arbetslivet. Trots att jag hade ett intressant och roligt arbete med  trevliga arbetskamrater har jag inte saknat det. Under en period hade jag dåligt samvete då jag kunde planera min dag som jag ville och andra gick till sina arbeten. Men vadå, sa jag till mig själv, du har arbetat i ca 40 år heltid och behöver inte ha dåligt samvete. Fast visst blir det billigare för staten om jag arbetar längre och skjuter upp pensionen. Helst ska man dö på sin post, det är det mest lönsamma.

 

Det trista är att det finns för få unga och medelålders som arbetar och betalar skatt till det som är en del av vår pension. En del av min inkomst gick till förra generationens pensioner. Vi som föddes under 40-talet är en stor grupp. Kanske de enda roliga våra föräldrar hade under andra världskrigets tråkigheter. Även om Sverige inte var med i kriget så pågick verksamhet här som drabbade oss i form av ransonering, beredskap  och en massa annat. Själv lär jag ha kommit till under en s.k. “bonpermiss”.  Icke tillåten permission. “Bonna bör man annars dör man”. Stående uttryck bland beväringarna på den tiden har jag hört.

Min generation är den första tonårsgenerationen och den generation där det var en självklarhet att kvinnan skulle få studera och göra karriär. Tidigare var det bara förunnat mannen. Kanske därför vi 65+ är så aktiva och hålligångare i egna aktiviteter i förhållande till våra mödrar. De skötte hem, barn och man.Nästa generation började att dela på uppgifterna då kvinnan också började att arbeta. Ja,ja, jag vet att det finns de som också fick dubbelarbeta. Ingen man där inte som hjälpte till med hem och barn.

14 år tror jag visst jag var!

Ålderstrappan har med vår generation förändrats från att ha sett ut som en pyramid, där spetsen representerar livets höjdpunkt vid 50 år , till att mer se ut som en mjuk kulle och där man efter 65 spurtar i jeans och kör motorcykel. Troligen en generation som håller sig friskare än sina förfäder. Det är bara 20% av 65 år och äldre som behöver någon form av omvårdnad eller sjukvård i dag, de övriga 80 % är vitala och aktiva. Varför talar vi inte om dem? Är det kanske för att vi är så åldersfixerade att man måste se ut som en  25 åring och vara  välsvarvad med fasta tuttar…………….. . Nä, släpp loss och njut av din ålder för det gör jag. Längtar inte tillbaka till unga dar med alla måsten.

 

                    FÖRE          OCH                EFTER  GYMMET

Att bygga upp sitt liv kring barn och barnbarn kan vara förrädiskt. De finns alltid i mitt hjärta och det är guld värt. Men jag måste ha egna intressen i livet som gör att jag kan använda den kunskap och erfarenhet som jag har skaffat mig under livet. Det är ett stort spektra att spänna över. Från barndom, ungdom till ålderdom. Allt detta tillsammans har gjort att jag har fått ett meningsfullt liv. Visst kan vardagen ibland vara grå men då är det skönt att dels ha en gubbe som kan lätta på trycket och dels en stor “livspåse” att gräva ur. Eller ett litet barnbarn som ringer och frågar hur man mår.

Ibland behövs en mental styrka att inse att trots ett långt yrkesliv är pensionen inte så stor som jag önskat. Men jag (vi) har lärt oss att fråga oss vad är viktigast. Materiella ting eller själsliga? Behov eller begär? Svaret blir då lätt att ha fördragsamhet med. Som pensionär förbrukar man inte lika mycket kläder som när man jobbade inte heller äter man på samma sätt. En del aktiviteter är rabatterade o.s.v.  Om pengarna inte räcker till en resa som jag och min gubbe skulle vilja göra, ja då tar jag(vi) en bok istället och läser om landet eller ser en film från platsen. En lång utflykt i naturen, samtal med goda vänner, att skriva och att veta att ens nära och kära har det bra  är sådant som ger mig tillfredställelse och innehåll i vardagen. Det kostar inget.