Vems är ansvaret?

Läser i tidningen om tre 19 åringar som vandaliserat ett antal båtar i Nyköpings hamn. De blev som tur var tagna på bar gärning men hann demolera ett antal fritidsbåtar. Varför gör man så? Förmodligen för att man inte mår bra eller så har man fått fel uppfattning om hur man roar sig.
Det fanns många kommentarer till artikeln. Bl.a. ansåg en person att felet låg hos staten och arbetsförmedlingen! Var finns egenansvaret hos en individ som är 19 år. Om man inte haft en alltför jä......lig uppväxt så har man ett ansvar att göra något bra av sitt liv. De andra barnen som har haft det så svårt att de fått svåra skader för resten av sitt liv p.g.a. av misshandel, missbruk och utnyttjande ska samhället sörja för att det finns kompetent personal och nätverk som kan ge dem adekvat vård och stöd.

Hur ska vi förebygga att barn och unga inte hamnar snett och får destruktivt beteende? Jag tror som många andra att det börjar den dag barnets föds. Har föräldrarna fått föräldrautbildning eller har de kloka vuxna kring sig eller har de god förebilder? Detta är viktigt för barnets utveckling och för att föräldrarna ska kunna lösa sina dagliga diksussioner om samliv, hem och barn. Det är viktigt att man som förälder känner sig trygg i sin roll som mor och far. Att båda tar lika stort ansvar.
För några år sedan när jag som vanligt väntade på bussen för att åka hem efter dagens arbete råkade jag höra ett mobilsamtal mellan en ung höggravid kvinna och hennes kille. Hon bad sin kille börja med matlagningen så att de kunde äta då hon kom hem. Jag antog att han inte ville det för hon bad snällt flera gånger och påpekade att hon hade haft det tufft på arbetet och var jättetrött. Vi talade med varandra efteråt och då fick jag veta att hon var lärare och hade hand om elever med särskilda behov. Så nog hade hon haft det tufft under dagen. Jag gjorde tummen upp då hon steg av och hoppades att maten åtminstone skulle vara halvfärdig då hon kom hem.
Det är här det börjar. Empatin för varandra, möjligheten att leva sig in i hur den andre känner sig och förstå varandra. Detta påverkar det lilla barnet under uppväxten.
Senare i uppväxten då barnet börjar skolan handlar det inte bara om hur många resurser vi har på dagis, förskola och skola, utan vilken kunskap personalen har och vilket ansvar föräldrarna tar.

 Ett av våra barn har gått på dagis och fritids på ett föräldrakooperativ. Vi föräldrar turades om att städa och baka bröd regelbundet. På så vis fick vi ner kostnaderna. De föräldrar som var ensamstående fick stöd om de inte klarade uppgiften. Eftersom vi var många föräldrar var det inte betungande. Vi engagerade oss också i varandras barn. Genom föräldrainflytande kunde barnen känna att de var delaktiga.
 Delaktighet är en viktig del av livet. Finner vi ingen delaktighet tappar vi lätt fotfästet på ett eller annat sätt. En del blir rättshaverister andra blir vandaler.

Livet har lärt mig hur viktigt föräldras engagemang för sina barn är. Samspelet mellan kompetenta kloka lärare och föräldrar är jätteviktigt för att man ska kunna följa sitt barn. Har samhället inget ansvar? Naturligtvis, samhället är i vårt land är vi själva och de politiker vi röstar på. Vi vill att de ska ge oss de redskap som behövs för att skapa goda förutsättningar för individen att växa både fysiskt och intellektuellt.
Vilka redskap är det då vi behöver?
En bra barnomsorg anpassad efter behovet så människor kan tacka ja till ett arbete utan att vara rädd för att inte ha en trygg omsorg för sina barn.
En trygg skola med välutbildade lärare som ser eleverna och deras behov. Ingen ska behöva stå ensam på skolgården eller ha ont i magen innan han eller hon ska gå till skolan. Lärarna ska ta föräldras signaler på allvar med en gång då de får höra att en elev blir mobbad. Varje skola ska ha utbildat sin personal i likabehandlingsplanen. Skolverket har gjort en undersökning både i kommunala skolor och friskolor och funnit att de flesta inte har utarbetade rutiner och kunskap om planen.
En skola med välutbildad personal vet hur de snabbt ska arbeta utifrån likabehandlingsplanen då någon elev kränks.Föräldra ska lära sig att åberopa den vid föräldramöten för att få veta hur just deras skola arbetar med den.
Föräldrar som inte har förmåga ( kan bero på språksvårigheter eller andra skäl) ska inte behöva känna utanförskap vid olika arrangemang i skolorna. Likaväl som det finns elevstödjare borde det finnas föräldrastödjare.
Det finns ca 2,5 milj 65+. En del av dem kunde engagera sig frivilligt på raster t.ex. i skolorna precis som de gör inom sjukvården och omsorgen. Våra barn behöver fler vuxna i sin omgivning.
När det gäller arbetslivet så är det ingen skam att ta en lärlingsplats. Det har fungerat alldeles utmärkt för 40 och 50-talister varför skulle det inte vara fint nog nu. Att få höra negativa och andraklassens samtal om detta gör ju inte att undomar med glädje vill utbilda sig genom detta system. Att de inte ska kunna försörja sig är nonsens. Det får ju alla tusentals högskolestuderande göra på ungefär samma summa eller ibland mindre.
Detta är en språngbräda vidare och att visa att man tar eget ansvar och det allra viktigaste man får utvecklas tillsammans med andra arbetstagare.
Förhoppningsvis är detta ett sätt som kan skapa trygga unga som inte blir destruktiva och våldsbenägna.
Låt alla unga känna sig stolta över den väg de väljer. En del är mer praktiskt lagda än andra och låt oss få tillbaka yrkesstoltheten och inte bara ivra för att alla ska göra karriär genom universitetsstudier.
Att ge ungdomar självkänsla så att de får ett starkt självförtroende och kan säga kraftfullt nej till det de inte vill och lust att söka det som passar dem för ett bra och utvecklande liv är en avsamhällets viktigaste uppgift.