Kanske var det en vandringsmyt.

Jag citerar Roland Poirier Martinsson Författare och filosof. Han leder Timbro medieinstitut.

Kanske var det en vandringsmyt. Min gode vän svor att så inte var fallet, men det hör ju till genren. Han berättade om en bekant som var läkare och ibland arbetade frivilligt i Kenya. En dag kom han i samspråk med människorna i en liten by om hur gamla människor har det i Sverige.

Han visste att åldringar har hög status i Kenya, skämdes lite för det svenska systemet, men berättade om våra ålderdomshem. Till hans förvåning blev byborna mycket entusiastiska. Vilken bra idé, sade de. Ni samlar all visdom på ett ställe, det kvittar vad ni har för problem, ni kan gå till samma plats för att få råd.

Detta säger en del om vår kultur.

Jag anser att det är lika viktigt på ålderdomshem som i hemtjänsten att insatserna styrs utifrån den enskildes önskan och behov. I dag görs en vårdplan men det räcker inte. Den håller inte juridiskt. Jag har ett exempel från verkligheten där man hade börjat att göra biståndsbedömning ( av biståndshandläggaren)  på ålderdoms-hemmet (då rekommendationer från socialstyrelsen) som går att överklaga till förvaltningsrätten om man inte får den insats man har rätt till.

Plötsligt en dag fick jag genom personalen veta att de hade helt enkelt struntat i besluten för de hann inte med att genomföra dem, med chefens välsignelse! Man beslutade helt enkelt att ignorera besluten. Detta skedde under sista hälften av 2000 talet. Jag arbetade vid Patientnämndens förvaltning i Sörmland vid denna tidpunkt. De flesta kommuner utreder bara den enskilde rätt till ett särskilt boende och inget mer. I utredningen framgår vad som är underlag till beslutet.

En kommun ska inte ha en egen klagomålshantering då det gäller vård och omsorg. De äldre ska inte behöva klaga till den som de är beroende av. Det ska vara en opartisk myndighet som ska utreda klagomål.

Patientnämnden är en sådan fristående och opartisk instans som enligt lag (1998:1656) om patientnämndsverksamhet ska finnas i alla landsting/region.

Till patientnämndens förvaltning kan man vända sig med frågor som rör all offentligt finansierad vård; landstingets hälso- och sjukvård, kommunernas hälso- och sjukvård som ges i samband med socialtjänstens omvårdnad i särskilda boenden, privata vårdgivare som har avtal med landstinget eller en kommun, handikapp- och habiliteringsverksamhet samt folktandvården och den tandvård som landstinget finansierar.

Som patientnämnderna i landet är styrda idag så är de ganska tandlösa. De borde få större befogenheter och kanske särskilda ombudsmän som utses riktade till kommunernas vård och omsorg och de som de har avtal med.

I dag är socialstyrelsen den tillsynsmyndighet som tillvaratar och granskar rättssäkerheten, men de har alldeles för lite resurser för att ta  frågor som kommer från enskilda.

Enligt bestämmelserna om lex Sarah i socialtjänstlagen  och lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, ska personalen (inte den enskilde) genast rapportera missförhållanden till den som bedriver verksamheten. Denne ska utreda och avhjälpa eller undanröja! Utan dröjsmål ska den som bedriver verksamheten, om det visar sig att missförhållandet är allvarligt, snarast anmäla det till Socialstyrelsen.

Slutligen, sälj inte ut den enskildes (ålderdoms) hem. De har besittningsrätten på sin bostad. Vem frågar vad de vill?