Ännu ett år har lagts bakom mig. Att vara 68 år i dag jämfört med att vara 68 på 60 eller 70 talet är lite skillnad. På den tiden var man gammal men idag är det annorlunda. Barnen säger hej och du till en. Jag minns att jag neg för fru Olsson och Persson ända tills de sa till mig att “nu är du så stor att du kan sluta att niga”. Då var jag 14 år. Att säga du till en obekant vuxen var otänkbart på 40 och 50 talet och kanske en bit in på 60 talet.
Jag lyssnade på ett radioprogram för en tid sedan som handlade om att unga kvinnor har blivit tanter. Att det är inne att vara tant. Man definierade tant med att unga kvinnor runt 30 börjar att baka sitt eget bröd och bullar, byter gardiner och inreder sina hem lite secondhand. Programledarna var unga och hade inte själv upplevt tantåldern. Tant hade ju inte alls den betydelsen som de uttryckte i programmet.
Då man inte fick säga du och när barn inte sa ni så blev det tant eller farbror.Det var mer ett tilltal än en definition på en person som sköter om sitt hem och hushåll. Jag minns en situation som jag bär inom mig som utspelades under 50 talets slut. Jag arbetade som 14 åring i familj. Tog hand om två underbara barn. Den yngsta var 4 år och en flicka. Vi gick ofta och lekte i Rörsjöparken i Malmö. Där fanns en äldre pensionerad barnsköterska (klädd i sin uniform) som barnen älskade och kallade för tant Goggel. Hon hete Olga. Hon blev en kär vän för mig. Min chef var damfrisör och hade sin salong i bostaden. Dit kom tant Goggel och fick gjort vid sitt fina tunna gråa hår.
En dag blev tant Olga sjuk. Hon kom till det stora sjukhuset i Malmö. Jag besökte henne med stor glädje. När hon låg i sin säng såg hon så bräcklig och tunn ut. Hon var faktiskt nästan 90 år. Hon såg bekymrad ut och viskade med spröd röst “Maud jag behöver kissa”. Jag sa tant Olga kan ringa på klockan så kommer det någon och hjälper till. In kom en relativt ung och manhaftig kvinna. “Va vill du?” Kissa viskade tant Olga. Kvinnan hämtade ett bäcken (sängpotta) och ryckte upp täcket så benen låg bara.
Den situationen etsade sig fast hos mig. Hon förlorade sin integritet och sin värdighet min kära tant Olga. Att se människan som ett subjekt och inte som ett objekt ett ting man ska sköta om har alltid varit min ledstjärna.
Att DU reformen kom var annars positivt. Jag som redan under tidigare tonåren arbetade som sjukvårdsbiträde på Malmö allmänna sjukhuset, har varit med om då man skulle knacka, gå in, niga och säga “varsegod herr hovrättsrådet eller professorskan”. Deras frukost serverades med silverbestick och silverkaffekanna. Var det en målare eller snickare titulerades de minsann inte för herr målarmästare eller snickare. Detta retade gallfeber på mig.
Hierarkin fortsatte inom personalen. Det var oftast avdelningssköterskan som sjåsade upp det när doktorn skulle komma på rond. Det var “givakt” som gällde. Tack och lov har detta förändrats. Men gungbrädan har slagit över för mycket åt andra hållet. Ibland ser vi inte varandra som individer och detta avspeglas också i äldre barn och tonåringars beteende.
En gång då jag stod och väntade på bussen så beundrade jag våghalsigheten i att några ungdomar hade piercat sig mer eller mindre i hela ansiktet. “Vad glor du på käring” sa de till mig. Jag blev så paff att jag kom mig inte för att svara. Tiderna förändras. Det närmsta jag kommit piercing var när jag till min pappas förtret gjorde hål i öronen mellan konfirmationsförhör och nattvarden. Han tyckte att jag hade kunnat vänta tills hela konfirmationen var över. Det var en vecka emellan och jag hade bl.a. fått pengar i present. (man fick ju nya kläder och presenter) Han ansåg nog att det var lite syndigt.
Då på 50 talet skulle alla konfirmeras. Jag hade en kompis som vägrade. Hennes föräldrar tyckte att det var ok men inte prästen. Han kom hem och talade “förstånd” med dem. Hon blev konfirmerad. Jag kommer så väl ihåg hennes kalas. Gårdens killar och tjejer i åldern 14-17 år blev bjudna. Hon hade inte konfirmationsklänningen på sig på kalaset utan hade en snygg jumper med breda ränder på tvären i turkos och svart som kallades “La strada” fråga mig inte varför.
Jag köpte en likadan senare. Vi hade schalett på huvudet som hölls kvar genom en knut som drogs fram på hakan. Kjolar som stod ut som en krinolin. Underkjolen var stärkt eller så trädde man en special spiraltråd genom fållen så kjolen stod ut. Läppstiftet var så ljusrosa att min pappa tyckte att jag såg blodfattig ut. Vi gick i Folkets Park och dansade. Då jag blev lite äldre var det Amiralens danspalats som gällde. Det var härliga tider. Då fick man hålla i killarna och dansa kind till kind.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar